Herdehjärtan – en predikan om Davids hjärta

Marcus Ceder
25 sep.
4 min läsning

Vad innebär det att vara en människa efter Guds hjärta? Bibeln beskriver David, Isais son, just på det sättet. Han var inte perfekt, men han hade något som gjorde att Gud såg på honom med välbehag. I Apostlagärningarna 13:22 står det:

”Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta. Han skall utföra min vilja i allt.”

Det här är en utgångspunkt för oss idag. Gud söker fortfarande människor och en församling efter sitt hjärta. Men vad innebär det? Och hur kan vi leva i det kallet?

David – inte felfri men omvänd

Det avgörande i Davids liv var inte att han aldrig föll. Han föll hårt – vi känner berättelsen om Batseba – men skillnaden låg i hur han reagerade. Han försökte först dölja sin synd, men när profeten Natan kom till honom valde David att omvända sig. Han ropade till Gud i den bön vi finner i Psalm 51:

”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig ande.”

David tog inte lätt på synden. Han valde omvändelse framför bortförklaringar. Därför kunde han kallas en man efter Guds hjärta.

Denna "formel" är en nyckel att förstå:

Omvändelse - leder till ödmjukhet - som leder till förtröstan.

Och på samma sätt:

Stolthet - leder till högmod - leder till oberoende (ett liv utan Gud).

För oss är det en påminnelse om att omvändelse inte handlar om skam, utan om frihet. Omvändelse leder till väckelse, till ett liv i ödmjukhet och förtröstan. Den öppnar dörren för att Gud ska kunna forma oss för vårt syfte.

Ett herdehjärta – tjänandet innan upphöjelsen

David tränades som herde långt innan han blev kung. Han tjänade när ingen såg, och i det dolda formade Gud hans hjärta. Att ha ett herdehjärta innebär att tjäna innan man blir upphöjd, att vara trofast i det lilla.

1 Samuelsboken 16:11 påminner oss: vill du bli använd av Gud, ge Honom ditt tjänande.

I vår tid behöver kyrkan herdehjärtan – människor som bär samma omsorg som Jesus, den gode herden. Vår stad och vår värld är full av människor som söker vägledning, som får utan herde. Gud söker efter dem som vill bära hans hjärta för andra människor och visa vägen.

David längtade efter Guds närvaro

Psalm 27:4 uttrycker Davids innersta längtan:

”Ett har jag begärt av HERREN, det längtar jag efter: att få bo i HERRENS hus i alla mitt livs dagar, för att se HERRENS ljuvlighet och betrakta hans tempel.”

Han jagade inte efter position, makt eller rikedomar. Han jagade efter Guds närvaro. När han var i nöd hämtade han sin styrka hos Herren (1 Sam 30:6).

Det är en påminnelse till oss alla – vår kallelse börjar inte i våra prestationer, utan i vår relation med Gud.

En tillbedjare först, en ledare sedan

Innan David var kung var han en tillbedjare. Hans identitet låg inte i en funktion, utan i att han tillhörde Gud. Han var tjänare innan han var ledare.

För oss innebär det att vi inte får blanda ihop vår identitet med vår roll eller vårt ansvar. Om vår funktion tas ifrån oss, faller inte vår identitet. Vi är först och främst tillbedjare av den levande Guden.

Utvald av Gud

När Gud utvalde David, gjorde han det inte på grund av utseende, status eller position. Han såg till hjärtat. Gud såg en man som var villig att låta sig formas.

Och det är där utmaningen ligger även för oss: är vi villiga att låta våra hjärtan formas av Gud? Är vi villiga att leva i ödmjukhet, i omvändelse och i tjänande?

Visdom från Bibeln

Bibeln är full av exempel på hur Gud formar sina tjänare:

När Gud ville göra David till kung, gav han honom inte en krona – han gav honom Goliat. Utmaningar förbereder oss för vårt syfte.
När Gud ville göra Mose till ledare, gav han honom inte en plattform – han gav honom öknen. Isolation kan bli födelseplatsen för kallelse.
När Gud ville att Josef skulle nå palatset, gav han honom inte en genväg – han gick vägen genom fängelse och prövningar. Guds omvägar är ofta hans riktningar för att leda oss in i vårt syfte.
När Gud ville göra Ester till drottning, gav han henne inte bekvämlighet – han gav henne en kris. Mod föds när bekvämligheten tar slut.

Gud ger inte alltid det vi vill ha, men alltid det vi behöver.

Fyll ditt horn med olja – sörj inte det som varit

I 1 Samuelsboken 16:1 säger Gud till profeten Samuel:

”Hur länge tänker du sörja över Saul? Jag har förkastat honom, så att han inte kan vara kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och ge dig av. Jag skall sända dig…”

Gud manar Samuel att inte fastna i det gamla, utan att smörja det nya. Det är ett ord till oss idag. Vi får inte leva i gårdagen – vi behöver fylla våra horn med olja och gå in i det Gud vill göra nu.

Hornet med olja påminner oss om att smörjelsen inte handlar om status, utan om tjänande. I Nya förbundet är vi alla kallade och smorda med den helige Ande.

Frågan är inte om Gud kallar – frågan är om vi svarar.

En kallelse för vår tid

Vi som församling får inte fastna i det som varit. Gud söker en kyrka efter sitt hjärta – redo att smörja en ny generation, redo att vara ljus för vår stad, redo för väckelse.

Det finns också ett profetiskt allvar i detta: Gud söker efter renhet i sitt folk. Han kallar oss att rensa bort det som hindrar, att resa lätt. Renhet är inte fanatism, utan en längtan efter att leva nära Gud.

Så frågan till oss är: vad är det du fortfarande sörjer över, som Gud kallar dig att lämna? Är ditt horn tomt, eller är du redo att fylla det med ny olja?

Avslutande bön

Be gärna denna bön med en hand på ditt hjärta som en symbol för att du menar allvar:

Helige Ande, fyll mitt horn med olja idag. Jag lämnar sorgen över det som varit. Jag ber att du tänder mitt hjärtan som du tände Davids hjärta. Gör oss till en församling efter ditt hjärta. Vi vill gensvara på din kallelse – vi vill bära din smörjelse in i vår tid, till vår stad och till kommande generationer.